Hade tänkt låtit bli det här.. Men men, här sitter jag nu.
Har egentligen varken tid eller lust.
Men jag känner mig ensam. Saknar mina vänner så enormt mycket!
Någon att prata med, som har lätt att förstå!
För Niklas förstår inte.. Inte allt. Inte på samma sätt.
Och går inte att säga exakt allt till honom heller, om vissa saker.
Mycket kan jag prata med honom om, allt i stort sett, men jaa.. Helt ärlig kan man ju inte vara angående allt.
Han är förresten i Stockholm också.. Känns tungt det med.
Men jag vet att jag gick med på de så vi skulle slippa ett problem, som man ibland också tjafsar om, pengar! Och jag försöker att inte gnälla, förlåt. Men nu måste jag lätta mitt hjärta lite. Och här lättar jag det bara LITE. Med tanke på alla de läsare jag har..
Tur jag har Caroline och Bea att sms med iaf. Måste försöka träffa dem snart! Så jag inte blir tokig eller något liknande.
Har gått helt sjukt otroligt bra med lägenheten!
Dom har gjort klart den. Målat, tapetserat! Helt otroligt. Alla rum. Målat element och dörrlister. Niklas och min familj har slitit som djur, enda sent in på kvällar/nätterna.
Elliot har haft feber, så vi har varit tvugna att åka hem i tid för läggning. Men han har varit pigg och glad ändå. Var Fredagen, tror jag, som han var super slö. Bara skulle mysa med mig och bli buren. Tröck sitt lilla huvud mot min kind, med snutten såklart, och skulle bara goa.
Jag tackar min familj för deras enorma stöd och vilja till att vilja hjälpa till!
Ni är helt oslagbara och världens bästa! Utan Er hade det aldrig gått så fort. :)
Evigt tacksam!
Jag har badat lille E och han sover sen länge.
Packat två lådor. Men är tungt att klättra själv efter diskbänkar och allt. Man är ju lite kort.
Tänkte jag ska gå upp nu och gå i genom mina kläder. Ska skänka mycket till Eriksjälpen. Jag använder ju nästan ingenting.
Får se om jag gråter en skvätt..
Känner starkt för det.
Vet inte varför... Men kanske känns bättre efteråt.
Ska lägga ut bilder på vår lägenhet framöver. Så ni får se hur fint vi fått det. :)
God natt alla söta.
Du är inte ensam om att känna sådär. Jag känner precis likadant och man har ingen att vända sig till. Ibland kan jag inte förstå hur man kan känna sig så ensam, men det känns som om Mimmi var den enda jag hade mig och vände mig till. Och nu under graviditeten känns allt ännu jobbigare. Men jag hoppas det vänder.
SvaraRadera