En underbar promenad i solen.. Eller?!

En liten nakenfis som bajsar ner sig själv minst en gång om dagen..

Även vår soffa fick sig en omgång härom kvällen.. Åh! :P
Igår förmiddag klädde jag på barnen och gick ut med vagenen och snowracern.
Vilket inte är så bara..
Då min käre son inte alls vill klä på sig och gå ut. Der är en fruktansvärd kamp och brottningsmatch så fort vi ska klä på oss och gå ut. Svetten verkligen rinner.
Och bredvid sitter alltid Elvira, lungt och snällt, och väntar godtroget på sin tur.
Tycker så synd om henne så fyy!
Blir så arg på Elliot när han hela tiden ska få ta all uppmärksamhet, och all ork ifrån mig.
Jaja, väl ute stormtrivs han ju.
Satt snällt och kollade på all vacker natur..

Sen fick han såklart syn på en traktor, och den bara MÅSTE man ju titta på. ;)
Han stod länge och beundrade den.. sen började han..
- Mamma, aaaaj. Aaaj!
- Vadå, sa jag. Har traktorn ont?!
- Aaa!
Han lägger huvudet på sne och visar ett sånt medlidande som bara han kan. ;) Haha.
Pekar sedan på grävskopan till traktorn, som låg på sidan om.
Jag svarar:
- Men Elliot, inte har traktorn ont bara för att han har tappat skopan! Den går att sätta tillbaka igen.
Han vinklar upp huvudet, drar ihop sina små ögon på nå "vuxet" vis och nickar instämande. Precis som att han menar "Ja just! Så är det ju."
Och så säger han: - Aa!
Alltås det är så svårt att förklara, men han är så vuxen och rolig i sitt sätt att visa känslor och vad han menar osv. Måste försöka filma nåt tag! Vi gick sedan hemåt för jag tänkte laga lunch. Men det ville inte Elliot, han ville lämna snowracern hemma och gå mera. Och klockan var bara strax före elva så "okej" tänkte jag.
Lämnade snowracern, sprang in och hämtade ett paket som skulle skickas tillbaka.
Så vandrade vi mot ICA.
Allt gick bra enda tills hemvägen då Elliot verkligen VÄGRADE GÅ, VÄGRADE ÅKA VAGN, VÄGRADE bli BUREN.. Alltså ingenting gick!
Alla glodde på mig och min vrålande son..
KUL?! NEE!!

Jag lyckades bära honom en bra bit, OCH dra vagnen.
Men svetten rann och min rygg smärtade.
Jävla unge tänkte jag gång på gång..
Jag försökte verkligen med allt. Locka honom snällt, berätta en massa roligt som vi skulle göra, försökte med att lek/busa vägen hem så promenaden skulle bli rolig, försökte kompromissa på alla vis, försökte gå ifrån honom..
Men han blir ju inte rädd när mamman går.. Han bryr sig inte ett skvatt!
Frustrerande tre tusen!!

Tillslut, efter mycket, mycket, mycket om och men så åkte han tillslut vagn.

Efter den här färden sa jag aldrig mer.
Jag håller mig instängd med barnen.
Det är inte värt att jag sliter ut mig såhär för en ynka promenad eller utevistelse.

USCH!

Men men.. En tapper liten Elvira som aldrig klagar, aldrig gnäller.
Lilla gumman, förlåt om du får för lite tid och uppmärksamhet! :(