Varning för tråkigt inlägg!

Ja, ni som inte vill höra en massa gnäll och klagomål behöver inte läsa mera nu!
Ha en bra dag!

Jag har vaknat upp på helt fel sida idag.
Gråtit för minsta lilla.
Och det gör mig så förbannad för jag är inte såhär i "normala-fall".
Jag har egentligen ingenting att vara sur, ledsen och grinig för.
Och jag avskyr människor som gnäller för minsta lilla och gråter och tycker synd om sig själv. Så just nu hatar jag mig själv kan man säga..

Jag vaknade och hade värk i hela kroppen, rygg, axlar, armar och huvud iaf!
Huvudet har hållt på att tagit kål på mig.

Ibland känns det som att jag skulle vilja ringa och gnälla till någon?!
Men vem?!
Vem vill ens höra på en massa gnäll?!
Jag vill inte säga till Niklas att jag gråtit hela förmiddagen, eller till min familj.
Då blir dom bara oroliga och tycker typ synd om mig. Och så kanske jag ger dem dåligt samvete osv.
Jag vill inte att dom/ni/folk ska tycka synd om mig, abolut inte! Jag vet inte varför jag känner att jag vill gnälla.
Så jag får ur mig det kanske?! Eller så att någon ska säga "Men va fan Jenny, skärp till dig nu!" Fast ska jag vara helt ärlig så skulle nog just den kommentaren inte alls hjälpa mig idag. Då skulle jag gråta ännu mera! Förresten är det nästan den dagliga kommentaren som min hjärna säger till min kropp: Ge Dig nu!
Och så kämpar jag på lite till, biter ihop och bara gör det jag ska.

Så jag skriver helt enkelt av mig här. Gråtit har jag ju reda gjort i massor. Så nu kanske jag rensat ur allt snart!
Elliot har tröstat. Stackars barn!! Så ska det väl för fan inte behöva vara?! Jag skäms! Det gör jag verkligen. En liten ett-åring ska inte behöva trösta sin desperata, veka morsa!
Jag är så jävla arg på mig själv.
Inte hjälper det när man har vänner som tjatar på en och ger en kommentarer som bara stärker mitt dåliga samvete och självkänsla ännu mera!

Usch nee!
I morgon natt kommer iaf Niklas hem.
Jag hoppas jag är gladare och så då.. Så han slipper se mig såhär.

Bara så ni vet så skulle jag också vilja hitta på saker varje dag. Orka göra saker!
Men ska jag vara ärlig så är jag rädd.
Kroppen är "konstig", kan vi kalla det, mer behöver jag inte gå in på.
Ingen kan förklara riktigt VAD det är. VAD jag får göra.
Bara att jag ska TA DET LUGNT och INTE BÄRA ELLIOT för mycket, eller ÖVERANSTRÄNGA mig. Va faaan menas med allt de?!

Hur ofta får jag bära Elliot?
Hur långt?
När har jag överansträngt mig?
Vad är liksom tillräckligt?
När ska jag "ge mig"?

Jag vet ju ingenting. Därför vågar jag inte heller göra så mycket.
Och det suger! Jag är fången i min egen kropp!

Jag är ta-mig-fan besviken på sjukvården, förlossningen, barnmorskorna.. alla!
Hej då!